Historia

Finnmarkens historia

Akvarell av Elisabeth Nyman Foto/Bearbetning:Ljusdals Kommun

Det anses att de första finnarna anlände till Loos och Orsa Finnmark i slutet av 1500-talet.
Sju skattefria år utlovades och de fick sina torpebrev utskrivna av kungen.
Finnarna hänvisades till avlägset belägna skogstrakter.

Det var positivt att områdena befolkades, och genom närheten till Norge d.v.s. Härjedalen
hoppades kungen att eventuella angrepp snabbare skulle upptäckas.

Den första finnen kom till Loos 1614 och så småningom fanns en finne i varje by.
Finnarna var strävsamma och duktiga. De jagade och fiskade men bedrev också boskapsskötsel och jordbruk.
I Loos och Orsa Finnmark finns miljöer som berättar om 400 år av svedjebruk och finninvandring.
Mer än 500 finska namn, flera finnbyar och finnkyrkogårdar påminner än idag om den tid som varit.

Carl Axel Gottlund som kallades "finnarnas apostel" besökte bl.a. Loos och Orsa Finnmark 1817 och
skrev en dagbok "Dagbok öfver dess Resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland,
Vestmanland och Vermland" som utkom första gången på svenska 193l.

Ett utdrag med titeln "Genom Los och Hamra Finnbygder" utgavs av Los kommunbibliotek 1970.
Ett nytryck utgavs 2002 av Ljusdals kommun och finns nu att köpa på flera ställen i trakten.

Från slutet av 1500-talet och under första halvan av 1600-talet koloniserades delar av den skandinaviska
barrskogsregionen av svedjebrukande skogsfinnar med främst savolaxiskt ursprung. 

Kolonisationsfasen pågick under en relativt kort period fram till 1600-talets mitt,
med upptagning av nya gårdar ytterligare ett knappt århundrade.
Den skogsfinska migrationen orsakades av flera samverkande faktorer.
I en stor del av den äldre litteraturen uppges främst krig
och missväxt som den största orsaken till utvandringen.

Nyare forskning pekar på att svedjebruket och sökandet efter
nya skogsområden att kolonisera anses som den viktigaste.
Forskningen visar också att boskapsskötseln var viktig för skogsfinnarna.

I Skandinavien finns finnbygdsområden från Tiveden i söder till Lappland i norr,
från Gästrikland i öster till norska Telemark i väster.
Generellt kan man betrakta finnbosättningarna i Gästrikland och södra Hälsingland
som uppmarschområden för den skogsfinska kolonisationen.

Under första halvan av 1600-talet flyttade många skogsfinnar vidare västerut mot Färila,
Los och Orsa finnmarker eller mot sydväst till Bergslagen och Värmland/Norge.
Ytterligare andra sökte sig norrut mot övriga Hälsingland, Medelpad och Ångermanland.

Svedjebruket var en av de viktigaste stöttepelarna i den skogsfinska kulturen.
Man fällde grov granskog som fick torka i ett eller två år. Sedan brändes svedjefallet
och man sådde svedjeråg i den varma askan. Året därpå skördades svedjerågen och ofta
fick man stora skördar, När svedjorna växte igen blev de viktiga som slåtter- och betesmark,
vilket behövdes eftersom skogsfinnarna ofta hade stora kreatursbesättningar.

Skogsfinnarna hade ett eget byggnadsskick med skorstenslösa byggnader i form
av rökstugor, bastur och rior.

Maträtten motti, som är en torr grynig gröt av korn eller havre, är också ett
kulturdrag som fortfarande lever i obruten tradition i många av finnbygderna. På kartor,
i arkiv och i muntlig tradition finns många skogsfinska ortnamn kvar,
inte minst inom Orsa Finnmark.

Dessa skogsfinska ortnamnen har sitt ursprung i en ålderdomlig östfinsk dialekt.
Sägner och muntlig tradition finns fortfarande levande ute i byarna.

Det första dokumentet som rör skogsfinnarna i Los är daterat 1614 när finnen Bertil Persson
fick ett nedsättningsbrev. 1623 syns skogsfinnarna för första gången i Färilas domböcker när
Anders Andersson på Tenskog samt Bertil Persson och Henrik i Los skattlades.

I takt med att bruksnäringen fick större betydelse uppstod en konkurrenssituation om skogen
mellan skogsfinnarna och bruken. Redan under 1600-talet beslutades om restriktioner mot
svedjebruket och finnarna tvingades successivt övergå till vanligt åkerbruk,
vilket inte var alldeles lätt på de ofta steniga moränmarkerna.

Finnbosättningarna i Losområdet förblev relativt opåverkade fram till 1700-talet när
koboltgruvan och dess ägare Kalmeter, radikalt förändrade levnadsvillkoren för finnarna i området.
Under 1800-talet ökade befolkningen och finnbygdsområdena fick svårt att försörja alla sina invånare.
 

Under missväxtåren andra halvan av 1800-talet utvandrade många invånare i finnbygdsområdena till Amerika.

Under 1900-talet fortsatte utflyttningen från finnbygderna, då många ungdomar i dessa bygder flyttade
till tätorter och började arbeta i de uppväxande industrierna.
Skämtsamt brukar man säga att när vägnätet byggdes ut under mitten av 1900-talet användes det av invånarna
i finnbygderna för de rullande flyttlassen.

Under de senaste åren har emellertid flyttrenden i viss mån vänt.

Många människor som bor i finnbygdsområdena tycker att det ger högre livskvalitet att
leva nära naturen i den bygd där man har sina rötter.

Text av fil dr. Maud Wedin


Besök historiedatabasen här (Klicka på bilden):
Loosorsasdatabas

Copyright © 2013-2017 Loos Byaråd




loos