Mattias Haglund är född och bosatt i Färila och en man med många järn i elden. Många känner honom som ”prästen i byn”, men han är också ordförande i Färilarådet och mycket aktiv kring pilgrimsvandringar i Hälsingland. Sedan en tid tillbaka kan han också titulera sig författare.
Uppvuxen med Färilamålet i sin omgivning utvecklade Mattias tidigt ett intresse för dialekter. I boken ”Har du mål i mun – hälsingemål för nybörjera” tar han oss med på en språkresa genom hälsingemålens makalösa värld. En perfekt bok för både den som vill fräscha upp sitt ordföråd men också förstå hälsingens uttryck i vardagen.
1. Hur kom du på att skriva boken?
Jag har alltid tyckt om att prata på mål eftersom jag är uppväxt med Färilamålet. Som hemvändare kanske det betyder lite extra för mig också, det vet jag inte. Men jag har märkt ett stort intresse, mycket större än jag trodde. Startskottet för det som ledde fram till boken var att jag fick ett par ordböcker med ord på hälsingemål från 1800-talet. Då startade jag Facebookgruppen Falamål på Trynboka (alltså Facebook) och fick snabbt sjuhundra medlemmar. Då ringde jag Radio Gävleborg och blev intervjuad. Ganska snart började jag samla på mig material och fick hem en grammatik och ljudlära över Färilamålet från ISOF (Institutet för språk och folkminnen) som Alfred Lindkvist, Movitz kallad, hade skrivit. Alfred var bördig från Föne och skrev på mål i Ljusdals-Posten sedan starten 1914. Under Färilaveckan hade jag ett språkcafé dit det kom ett åttiotal personer. Då hade jag redan börjat jobba på en ordlista och grammatik som jag arbetade om till en slags reseordbok. Med lite push från min förläggare Alwa Woxlin såg jag till att få boken klar till jul.
2. Vad utmärker hälsingemål?
Hälsingemålen har gemensamma drag med alla omgivande landskap, men framför allt Gästrikland och Härjedalen. I synnerhet i västra Hälsingland finns gemensamma drag med härjedalska, värmländska och dialekten i norska Tröndelagen. Det märks till exempel genom att man säger ”bilan” (bilarna) och ”kàran” (karlarna). I södra Hälsingland liksom i Svealand heter det ”bilane” och ”kärane”. Likaså är det mycket öppna a-n (a som i ankare) i ord som tàla, fàra, bàra (barnen) osv. Just i Färila är det typiskt att man säger ”ni” istället för ”er”. Man kan säga ”Jag håller med ni” och liknande. ”Honom” och ”henne” används inte utan man säger ”Jag träffa han igår” eller ”Jag köfte e blomma at ho”. Självklart har vi tjockt l, säger ”int” (inte) osv. Och så lägger man gärna till ett ”e” i slutet av en mening som ”Int vet jag de, e”. Dubbelnegation kallas det.
3. Det är sedan många år tillbaka mer regel än undantag att om en person kommer från en ort i Norrland talar denne ”norrländska”, oavsett om personen är från Piteå eller Sveg, och det trots att även den mest ”tondöva” kan höra helt olika sjung i klangen. Hur stora skillnader är det över Hälsingland, och vilka likheter dialektalt orter emellan?
Alla hälsingedialekter har i stort sett samma ordförråd, och det finns många gemensamma drag mellan dialekterna i Norrland. Dock ska man minnas att gränsen mellan sveamål och norrländska mål går mellan norra och södra Hälsingland. Därav den skillnad i grammatik jag skrev om ovan. Vad gäller tonfallet är det ganska monotont. Vi har inte dalmålets sjungande ordmelodi utan närmar oss mera jämtskan i det avseendet. Bland de dialekter som sticker ut finns Ovanåkersmålet, som är lite nasalt och har det typiska ”Lidingö-iet”. Det hör man mycket väl om man lyssnar på en sådan som Rotebergs-Raggar’n. ”Hajja bïn” är ju ett välkänt uttryck. Sedan har vi Delsbomålet, där man säger ”i” istället för ”y” och ”e” istället för ”ö” i ord som ”rik” (ryk), ”tist” (tyst) och ”ferfettan” (förföttan, dvs. strumplästen. I södra Hälsingland finns också gemensamma drag med Gävledialekten, där man säger ”Va ä lä mä lä” och liknande, det vill säga ”rd” och ”d” genomgående blir tjockt l.
4. Om vi talar lite om Losmålet, vad är det som utmärker sig där? Hur låter en äkta losbo?
Det vet nog du bättre än jag, ärligt talat. Jag har inte hört Losbor tala så utpräglat än, annat än att jag har anat mera sydhälsingska drag. Man säger till exempel ”hunder” och ”penger” medan det på Färilamål heter ”hunna” och ”pänninga”. Rent språkligt så behöver jag utforska Losområdet mer än jag har gjort. Men jag jobbar enligt devisen ”Learn by doing”. Någon har sagt att det är skillnad på betoning i ord som ”asfalt”, där man i Los tydligen betonar på första stavelsen. Alla dialekter påverkas ju av omgivningen, och Los omges ju av Färila, Ytterhogdal, Orsa finnmark och Ovanåker. Men även i Orsa finnmark så talas ju hälsingemål. Först längre ner mot Siljan möter man de äkta dalmålen.
5. Kommer du att jobba vidare med boken på något sätt? Är det fler böcker på gång inom samma ämne?
På något sätt kommer boken att följas upp, men det är oklart hur. Jag skissar på allt från studiecirklar till workshops och podcast. Jag har börjat jobba på en mer omfattande ordbok. Vi får se. Någon föreslog ett sällskapsspel, och det tror jag på. Det är viktigt att göra inlärningen rolig! Vi ska ha ett möte i Färila i början av februari där vi poolar våra idéer. Men det kommer mera, var så säker!
Boken ”Har du mål i mun?” finns att köpa bl.a. via Loos koboltgruva.
Intervjun gjordes av Robert Fors.
