Arbetet i de gamla gruvorna var ofta mycket farligt. När man klockan sex på morgonen steg ner i underjorden visste ingen om man tolv timmar senare skulle få återse dagsljuset, sin hustru och sina barn. Då var det viktigt att man höll sig väl med gruvans skyddsväsen, självaste gruvfrun. Gruvfrun eller Gruv-Maja, bergrå och gruvrå som hon också kallas vakade över gruvarbetarna förutsatt att man höll sig väl med henne. Reglerna var enkla, man fick inte svära, spotta, vissla eller föra något som helst oväsen nere i gruvorterna. Då kunde hon bli vred och ta sin vakande hand ifrån en. Men skötte man sig hände det att hon varnade för ras och andra farligheter. Ofta knackade hon i berget men ibland kunde man också få höra sitt namn ropas eller se ett oförklarligt ljussken brinna i en gruvgång där ingen levande själ just då befann sig, som ett varningsljus.
Det var inte ofta gruvfrun visade sig för gruvarbetarna men då det hände skedde det ofta i form av en fladdermus eller orm. Det finns dock uppgifter om att hon också ska ha setts i mänsklig gestalt, högrest, klädd i praktfulla kläder bärandes på många smycken och allehanda ringar. Den som var uppmärksam såg att hon skilde sig från en vanlig människa genom den rävsvans hon bar. Då gällde det att aldrig påpeka den dinglande svansen, för gruvfrun hatar den, utan istället yppa något i stil med ”Nådige frun, din underkjol släpar i backen”. Det uppskattades ofta av henne och hade man tur visade hon då var fyndigheterna fanns.
Gruvfrun är känd för gemene man som någonsin besökt en gruva eller läst om gruvdrift i Sverige. De flesta gruvor i Sverige har också en egen gruvfru. Vad som däremot inte är lika känt är att vissa gruvor besitter också en egen gruvtomte. En gruvtomte påminner väldigt mycket om ett av våra absolut äldsta väsen, gårdstomten. En gårdstomte hjälper till i det dagliga arbetet på gården, tar hand om och vakar över gårdens människor och djur. Gårdstomten är en manlig varelse och lever oftast ensam, bär ibland skägg och ibland inte. Han är för det mesta osynlig även om han då och då visar sig för människor. Då är han ofta klädd i grova arbetskläder och röd eller grå luva. Ungefär samma beskrivning stämmer in på gruvtomtar även om arbetsplatsen då är flyttad från gården till gruvan. Att vi har en gruvfru i Los vet ni ju redan men gruvtomte kanske är något nytt?
Om ni ser en skål med rykande het gröt, kanel och socker samt med en stor smörklick ovanpå ståendes framför entrédörren till gruvan, gå bara förbi. Det betyder att tomten ännu inte har hunnit ta del av sin årliga julklapp.
Ta hand om er och tack för att jag får jobba på en av världens vackraste och trevligaste platser. Det är en ära att få förvalta och berätta om Los och Orsa Finnmarks historia, med allt från gruvor och loosbrynnen till skogsfinnar och skogsarbetare, men också vara del av framtiden. Vilket vi alla är som på något sätt verkar i vår bygd.
God Jul & Gott Nytt År
tillönskar jag er alla
Robert Fors
Projektledare Loos Koboltgruva
och en del av Historier från Hälsingland